Meelllaシ

Joel bodde granne med oss och mamma sa alltid att vi inte skulle säga något dumt till honom, han var sjuk och gammal.
Jag hade förstått att han inte var frisk på en gång, för han såg alltid trött och sliten ut.

Han gick med Charles framför sig och jag följde efter som på släptåg.
Jag vågade inte springa iväg, för antingen skulle han skjuta mig eller Charles då, så jag följde bara motvilligt med.
”Var ska vi?” frågade jag med ängslig röst.
”Det ska du ge fan i!” svarade han surt och började gå lite snabbare.
Jag fick nästan springa för att hänga med.
Efter några minuter kom vi fram till en gammal övergiven lada.
Det var först nu jag lade märke till den stora väskan som Joel bar på.
Han slängde in den i ladan och nickade åt mig att gå in.
Det var alldeles mörkt inne i ladan och det var spindelnät nästan överallt.
”Usch!” sa jag och satte mig ner, då kom jag på att jag fortfarande hade min mobil i fickan.
Yes, nu kunde jag ringa mamma!
Fast jag måste göra det på kvällen, då Joel hade somna…
Jag avbröts i mina funderingar av att Charles kom in i ladan med en lykta.
”Emma, vi måste ta oss härifrån.” viskade han, ”Han är helt sjuk!”
”Jag vet!”
”Han sitter här utanför nu, om han hör något skjuter han.”
Jag tystnade och hörde honom svagt snarka.
Jag förstod att han sov, så jag reste på mig.
”Tog han med någon mat?” frågade jag mig själv och började leta i väskan.

I väskan fanns det två filtar, ett spritkök, lite mat, kläder och tändstickor.
Jag plockade upp köket och började laga mat.
När jag var klar gav jag hälften till Charles och åt upp resten själv.
Joel fick göra sin egen mat när han vaknade.

 När det blev riktigt mörkt och Joel hade somnat djupt, väckte jag Charles.
”Kom Charles, jag har min mobil i fickan. Vi rymmer och sedan ringer vi till mamma.”
Charles reste sig och vi smög ut.

 Joel hade varit uppe en stund tidigare för att ta en filt.
Han hade mumlat att han skulle skjuta oss om vi försökte rymma.
Sedan hade han somnat igen.

Jag började springa, men det skulle jag inte ha gjort.
Jag såg inte vad som hände bakom mig, jag bara sprang.
Efter ungefär 5 minuter slutade jag springa och vände mig om mot Charles.
”Charles, vi klarade de…”
Jag vände om och sprang tillbaka.
De sista 50 meterna smög jag.

”och så hör du vad jag säger, nu är det jag som bestämmer. Och inga snorungar ska få förstöra för mig, då skjuter jag.”

Vad tycks? ;)
Suger på att skrive novell :/

Hugs And Kisses, Ella

Hello

Här kommer lite bilder från dagen :





Den sista bilden blev ju lite suddig, men jag kan ju alltid skylla på att det inte var jag som tog bilderna, det var Emilia. (Plus at det är svårt att ta kort på saker som rör sig ;P )

Det blir inte heller att färga håret idag, Millan hade inte tid.
Jag ska se om Carola kan :D

Hugs And Kisses, Ella